Han tog ut dom där pengarna och la dom på en blå Range Rover
Han hade skatten, villan, skulderna, men han la dom på en blå Range Rover
Hans fru sen fem år sa ingenting vid kaffet. Hon dukade av, bäddade
läste nånting för barnen och han satte sej i sin blå Range Rover
Han hade velat haft en röd eller en vit, men det fick bli en blå Range Rover
Han körde upp till centrum. Det var hett, mitt i juli. I centrum var det öde.
Han tankade, köpte ett par kassetter, en cola och dextrosol och sen åkte han,
sexton mil till Norrköping, skulle hälsa på nån gammal vän där.
Men ingen svarade när han knackade på. Det var söndag.
En ensam tom spårvagn rasslade sej nerför Norra Promenaden.
Strax söder om Linköping fick han punktering och när han fått på ett nytt däck
så ville den där blå Range Rovern inte starta och det var hett där på fälten, hett
och stilla och han svor över husvagnskaravanerna och batteriet dog och han fick
gå en mil till ett motell, men nästa morgon köpte han ett nytt batteri och fick
igång den där blå Range Rovern och allt var som det skulle igen och han åkte
raka spåret ner mot dom fria vidderna.
Norr om Halmstad i ett skogsparti började Range Rovern hosta och kränga och
han kunde inte hålla den längre. Han körde av vägen in i ett buskage. Det small
till under motorhuven och sen blev det tyst. Fruktansvärt tyst. Han tog sina
saker, liftade in till stan, steg på tåget ner till Lund och söp sej full på Grand och
försökte få någon, någon enda där att förstå vad det var han pratade om.
Han vaknade upp i Köpenhamn på Plaza, smet från notan, tog ett plan från
Sturup och när han var hemma igen satt hon där med sina väninnor under
äppelträden. Barnen lekte nere vid sjön. Han sa: Jag är hemma igen.
Hon såg på honom och lämnade bordet, gick upp till honom.
Och så sa hon: Du bor inte här längre.
