I dom svala rummen med
tallbarrsdoft
där bor småspararna
där schlagerradio och börspessimism
vaktas av karlarna
Vart kan du gå
annat än till din egen dörr
och om du inte släpps in där
så får du väl gå till posten
och fråga:
Finns det några brevvänner här?
Till och med kakelgolven
med skit och fimpar förskjuter dej
och taunnelbanehallen viskande eko
vet vem som njuter dej
Du vill slänga tårarna på dom
som is och briljanter
och slänga dom hårt
Slänga dom på dom som har
det lätt
för att du har det svårt
Det fina klirret från glasverktygen
har du vant dej vid
och alla tripper tog du
för att som du sa slippa bli gravid
Och din morsa hon ville du
skulle va
nån slags konfekt i kartong
och din farsa han såg dej
som flygvärdinna
och du blev rädd av allt tvång
Vem ska rädda dej, Bente
ifrån tillvarons hundar?
Så att dom aldrig mer
Så att dom aldrig mer
får hugga dej
Dom kristna kom sjungande
Barnatro
och bestal dej på din
och din brorsa på bågen
for av vid rondellen
när han skrek: Stan är min!
Och din vaksamma vän som lurar
sej själv med en mörkbrun peruk
och säjer: Ta min trygghet...
här
ta min Mandrax och bli nu
inte sjuk
Du står där med dina Beckettrepliker
och tigger om råd
men avstånden är och förblir
i en tillvaro utan nåd
Nu när urhimlen mörknar över
Centan
och bilarnas lampor tänds
bevakas du av tevekameror
som aldrig frågat hur det känns
Vem ska rädda dig, Bente...
Och när lamporna slocknat på
Tysta Skriket
vem ska trösta dej då?
När varuhusen har stängt
och snutarna går två och två
Nu när stadsborna sover sin
trygghets
sömn i låsta kvarter
ska jag försöka hjälpa dej då
eller ska jag bara fortsätta
rulltrappan ner?
