Jag går dom här gatorna på dagarna
Jag går dom på nätterna ibland
Min lägenhet är som en cell
i ett fängelse i ett främmande land
Alla jag kände
allt jag kunde ta på glider undan
Jag är rädd att dras in i mörkret
för gott
Jag sitter i stolen
Jag drömmer, jag blundar
Folk på gatorna ser ut som robotar
Deras ögon är alldeles döda
Dom har munnar som fiskar
För bleka och för kalla för att blöda
Det fanns fruar, det fanns barn
det fanns berg att ta sig över
Dom är på sina håll nu och dom har
vad dom har och behöver
Dom säger att den gamle mannen som bor
i huset där snart är helt begravd
under travar av tidningar, travar av böcker
och saker han har
Han bara sitter där inne
släpper aldrig in nån
Jag går förbi, det är inte svårt för mig
att man kan bli sån
Du når en punkt där inget tycks
betyda nånting längre
Allt släcks ner och cirkeln runt dig själv
blir allt trängre
Om nätterna kommer dom ensamma
och våldsamma ut
Några hamnar i nån annans säng
för en natt, andra på en sjukhusakut
Häromnatten gick jag förbi en fotoaffär
Rutan var krossad
det låg några kameror kvar
Jag tog en Nikon och sen stod jag
där ett tag, men inte en människa kom
bara ett förälskat par
Dom gav mig ett leende
Son tog jag några bilder av mig själv
i spegeln i hallen och satte in dom på
match.com nästa kväll
Fick svar från Elena i Odessa
Hennes far var stridsflygare
gick ner i en sjö utanför Poltava
Hennes pojkvän slog henne
Hon ville ha familj, man och barn
Hon bor med sin mor vid Svarta Havet
Hon ser levande ut
hon är vacker och glad
Hon vill någonting
Jag har aldrig varit där
Jag kan ge henne vad hon vill ha
